Disting i midvinter

Eric Österlund2
Slädfart på 1800-talet in till Uppsala, uppe på Kasåsen söderifrån, längs Kungsvägen från Stockholm. Allmogemålning av Eric Österlund (1812-1907). Carolina Rediviva (invigt 1841) tornar i bakgrunden. Domkyrkan förefaller vara dold i vinterdiset. Slottsbacken till höger men slottet utanför bild.

Midvintern är den kallaste tiden. Det finns en praktisk anledning till att förlägga det viktigaste tinget och marknaden vid denna tid: det är tjäle i jorden, antingen det är snö och slädar, eller annars så är vägarna hårda och farbara; det är is på många vattendrag så de tjänar lika bra som farleder som på sommaren men man slipper byta färdmedel.[1] Och i äldsta tid kunde man ta sjövägen söderifrån ända fram till Gamla Uppsala. Förslagsvis höll distinget till vid Tingshögen, den östligaste av högarna, ifall det är ett gammalt namn.

Klart är att den hedniska festivalen hade skördetema. Det fortsatte vara vädertyda för skörden långt senare. Kopplingen till diserna verkar mindre klar, men gissningsvis var de fruktbarhetsgudinnor. En av dem var i varje fall Freja, även med namnet Vanadis, ”vanernas dis”. Men hur hamnade det hela i Uppsala? Att be om en rik skörd när det var som mest vinter är kanske logiskt. Midvintern står i varje fall precis längst på året ifrån skördetiden. Diserna verkar haft något gemensamt med älvor. Kanske kan det meteoro­logiska vinterdiset vara det som kopplar ihop vinterfestivalen med deras namn.[2]

August_Malmström
August Malmström, Älvalek, 1866. Älvornas dans som ett dis i fullmånen.

Distinget var förordnat till Göje fullmåne, vilket inte direkt motsvarar februari utan snarare ”slutet av februari o. början av mars”. Månvarvet kunde även kallas distungel (om månadsbeteckningen eller tinget var först kan man ju fråga sig). Enligt en gammal räkning inleds Göje söndagen mellan 7 och 14 februari (men att månaderna skulle inledas särskilda veckodagar snarare än vid nymåne kan ju inte ha varit det äldsta). Ordet göje brukar översättas med ”spårsnö”, och att månaden fick namn efter snöns kvalitet tyder ju på dess vikt. Vinterväglaget må vara ett gissel i modern tid, men en gång var det att föredra framför lervällingen, så mycket att den största logistiska händelsen förlades just av den anledningen. I Strängnäs hölls samting helgen efter askonsdagen. Vadstena hade marknad runt samma tid. Vad Strängnäs beträffar säger det kanske något om fördelningen av de här tingen. Snorre Sturlasson kallar distinget i Uppsala ”alla svears ting”, men det kanske är en överdrift. Åkte södermännen både till Strängnäs och Uppsala även om de kunde infalla samtidigt?

I senare tid flyttades marknaden till kyndelsmäss och kallades kyndelsting, och i slutändan hamnade det hela på 2 februari. Men kanske är kopplingen till ljusfestival äldre. Kanske låg kyndelsmäss eller dess förlaga i äldre tid närmare Göje fullmåne.

När man talar om flytten till Aros, ”åmynningen”,[3] ska man komma ihåg att Mälarviken runt år 1000 gick upp fram till Kvarnfallet vid Domberget (fortfarande i Vendeltid, när Högarna kom till, var det farbart ända upp till Ulva). Antagligen var det väl först den ekonomiska delen av orten som flyttade och bildade en hamnstad när vattnet drog sig längre bort. Snorre Sturlasson brukar åberopas för att marknaden hade flyttat före hans tid (men se not [6]).

Landets viktigaste kyrka lär ju först ha byggts ovanpå det gamla templet, sedermera dock förlagts till Domberget. Förmodligen hade väl Domberget haft en funktion redan tidigare, som avslutning på Kasåsen vid åmynningen. Kasåsen, där Gustav Vasa sen byggde slottet, har en framträdande position i landskapet och namnet tyder ju på en vårdkase. På andra sidan ån utgör Tunåsen avslutningen på Högarna; förledet Tun- säger något om en in­hägnad, kanske till och med en befästning. Monumentalitet i landskapet som är lite svår att ta till sig idag.

Flytten av det ekonomiska centrat bör ha skett som ett resultat av land­höjningen. I tidig tid var detta en knutpunkt för metall och päls ur Uppland och Bergsslagen. Kopplingen till vattnet var ekonomiskt nöd­vändig. Hamnar och floder sandar igen och hamnstäder kan påverkas av land­höjning så att de inte längre befinner sig vid kusten (t.ex. Lübeck, Miletos). Man har fått gräva ut kanaler, eller flytta med efter kustlinjen eller helt överge orten. Sen har ju kustlinjen vid Uppsala dragit vidare söderut så att Aros inte alls längre ligger vid åmynningen (och i slutändan följde huvudstaden med havet till Stockholm).[4]

Omkring 1245 brann domkyrkan i Gamla Uppsala och i den vevan beslöts flytta till Aros, där det redan måste funnits viss bebyggelse. Redan då stod en träföregångare till Helga Trefaldighet på Domberget, förmodligen på platsen för Domkyrkan. Ärkebiskopen flyttade 1273 (ärkebiskopsgården vid nuvarande Universitetshuset). Erik den heliges kvarlevor lär ha flyttats samma år till en kyrkobyggnad på Domberget. Själva domkyrkan invigdes inte förrän 1435.

Från Domberget kontrollerade man vägen längs åsen till Gamla Uppsala liksom söderut mot Sigtuna. Vid Kvarnfallet, där rullstensåsen möter och ‘passerar’ ån, fanns ett vadställe. Från Gamla Uppsala kontrollerade man åter ett vadställe över ån, Storvad, och därmed färdvägen norrut längs åsen upp mot Vendel. Vid Aros mötte dessa landvägar vattenvägen till havet.

Marknaden kunde i vart fall på 1500-talet (enligt Olaus Magnus) hållas på isen utanför Fyrisåns mynning (då hade datumet hamnat på ”den fullmåne som följer på den första nytändningen” efter trettondagen).[5] Samhörig­heten med isen som färdväg vintertid blir tydlig, och den ekonomiska anledningen att flytta bebyggelsekärnan. Återigen var detta då alltså inte på Ekoln där mynningen är nu utan på Föret, som fortfarande då var en vik upp till Islandsfallet, vars namn kommer av Islandet med syftning på just det isbelagda vattnet nedanför.

OlausMagnus
Marknad på isen. Ur Olaus Magnus’ Historia om de nordiska folken (1555).

Det är inte säkert att tinget flyttade med till Aros.[6] Tingsplatserna över­levde gärna väldigt länge på samma ställe. År 1291 finns visserligen belagt att det hölls folklandsting för Tiundaland på Domberget.[7] Men redan på 1100-talet verkar Aros ha varit huvudort i Tiundaland. Att folklandet har en annan tingsplats än landskapet är knappast konstigt även om de ligger nära varandra. Fler lokala tingsplatser för häradstingen Vaksala och Bälinge finns också inte långt bort – Vaksala klart inom synhåll.[8] En bit bort längs med farleden åt sydöst finns Mora ting, som väl utgjorde utgångspunkten för Eriksgatan. Ett tätt politiskt och monumentalt landskap således.

Vid tiden för ismarknaden hade nog själva distinget förlorat sin politiska betydelse, ersatt av Gustav Vasas kungaborg med direkt utsikt över hamnen och marknaden. Men Gustav Vasa lär ha hållit tal på Tingshögen, så tingets symboliska plats hade nog bevarats till den tiden.


Noter

[1]. Februari är ju den kallaste månaden trots att solen börjar ge dagsmeja och takdropp. Man kunde räkna med att stora landsdelar hade tjäle. Dagar när hela landet i modern tid har isdygn brukar falla runt denna tid. Ibland in i mars faktiskt. https://www.smhi.se/bloggar/vaderleken-2-3336/langre-perioder-med-nationella-isdygn-1.131313

Alltså stor sannolikhet att det är fryst ända ner till Skåne. Och distingets upptagningsområde var en bra bit längre norrut. Skulle vara intressant att se hur den där statistiken ser ut utan Skånelanden, eller bara Uppland. (Lägg därtill ”Lilla istiden”, fast distinget kanske är äldre än så.)

[2]. Så här kan vinterdiset te sig (i Nordamerika visserligen):

Lowell Birge Harrison Winter Twilight
Birge Harrison (1854-1929), Winter Twilight
Freezing_Fog
Nevada (foto: Jeremy Michael)

Som meteorologiskt fenomen kan man fundera om man känt en koppling till att soltimmarna ökar så att snön dunstar och bildar dis. Eller sjörök, när kall luft värms upp. I rikssvenskt skriftspråk är dock ordet dis belagt med väderbetydelsen först 1884, men fanns äldre i uppländskan samt i danskan (där det dock brukar härledas från lågtyska).

Fler bilder med ‘vinterdis’:

http://www.brobytornet.se/bilder/700h/AKVARELL%20700/domen-i-vinterdis.jpg

http://www.vastraharg.com/vinterdis/

https://stockholmskallan.stockholm.se/post/13236

https://www.smhi.se/kunskapsbanken/meteorologi/dimma-och-fuktdis-1.18016

[3]. Ar är genitiv av ”å”. Os är numera glömt som ord för mynning av ett vattendrag men väldigt vanligt i ortnamn (Västerås är det västra aros sett jämte Uppsala; Nidälven mynnar i Nidaros). Det finns olika förslag till etymologi, men det är fullt möjligt samma ord som i matos. Den gemensamma nämnaren är då någon typ av vätska, ånga eller skum som sipprar ut. Engelskans ooze. Även ösa skulle kunna höra hit.

[4]. Området vid nuvarande åmynningen var nog särdeles viktigt ändå. Ortnamn som Flottsund och Sunnersta (Sundusium) tyder på ett betydande sund. För vägen längs åsen fanns ett fungerande vadställe här åtminstone på 1500-talet. Flottsund verkar ju syfta på en färja eller flottbro. (På denna address finns förresten lite material om färjetrafiken, som varade in på 1800-talet.) Det äldsta belägget är dock Flötasund vilket snarare hör till flöte och syftar istället på det som ansamlades vid det äldre vadstället. Den moderna namnformen Flottsund torde alltså vara en ombildning utifrån den nyare verksamheten.

Den här farleden måste ha varit viktig väldigt länge. Sunnerstaåsen har en fornborg med mycket strategisk utsikt över sundet ungefär där det är som smalast med Lunsen som höjer sig på andra sidan. (Motsvarande kan för den delen sägas om namnet Gottsunda, men på andra hörnet av Ekoln mot Nåsten vid Hågadalens mynning; även där finns det en fornborg uppe på klippan, Predikstolen.) Från Aros till Sunnersta löper vägen uppe på åsen och passerar Ulleråker och Ultuna med kultiska ortsnamn. Odinslund som förbinder Kasåsen med Domberget torde också vara ett gammalt namn på en kultplats.

[5]. https://litteraturbanken.se/forfattare/OlausMagnus/titlar/HistoriaOmDeNordiskaFolken/sida/182/faksimil

Den sista reguljära vattenburna handelstrafiken måste ju ha varit spannmåls­transporterna till kvarnen i Kungsängen som nu är i färd med att läggas ner.
http://www.uppsalaindustriminnesforening.se/uppsala-angkvarn/

[6]. Snorre är lite vag:

En er kristni var í Svíþjóð, þá hélzt þar þó lögþing ok markaðr. En nú síðan er kristni var alsiða í Svíþjóð, en konungar afrœktust at sitja at Uppsölum, þá var fœrðr markaðrinn ok hafðr kyndilmessu; hefir þat haldizt alla stund síðan, ok er nú hafðr eigi meiri en þrjá daga. Er þar þing Svía, ok sœkja þeir þar til um alt land.

”Och när kristendomen kom till Svitjod, då hölls där [= i (Gamla) Uppsala] ändå lagting och marknad. Men nu sedan kristendom blivit allsed i Svitjod, och kungarna upphört att sitta i Uppsala, då förflyttades marknaden och förlades på kyndelsmäss. Den har hållits allt sedan dess, och varar nu icke mer än tre dagar. Där är svearnas ting, och de söker sig dit från hela landet.”

Inte helt klart att det är en geografisk och inte bara kronologisk flytt han menar. När han i historien om Torgny lagman beskriver hur tinget samlas råder inget tvivel om var det stod:

en á bak stólinum stóð bóndamúgrinn, ok alt umhverfis í hring; sumir fóru á hæðir ok hauga at heyra þaðan til

”Men bakom stolen stod bondeallmogen, och likaså överallt runtomkring i en ring. Somliga for upp på höjderna och högarna för att höra på.”

Förmodligen är historien om Torgny lagman helt och hållet Snorres fiktiva verk, och även om den är förlagd till Olof Skötkonung år 1018, torde den snarast beskriva Snorres samtid på 1220-talet. Det låter heller inte på Snorre som att det är glömd sed han pratar om, utan att det är så det går till i det kända konceptet tinget i Uppsala.

Angående kyndelsmäss säger kommentatorn Emil Olson:

Snorres uppgift, att distingen på hans tid hölls vid kyndelsmässan, som inom den katolska kyrkan firades d. 2 februari, har, som det vill synas på goda grunder, betvivlats. Det har gjorts sannolikt, att tinget och marknaden från början hållits vid den fullmåne efter jul, som infaller tidigast d. 21 januari och senast d. 20 februari. Så var i alla händelser förhållandet med distingsmarknaden långt ned i nyare tid. Anledningen till Snorres uppgift är troligen den, att det år, 1219, då Snorre besökte Sverige, ifrågavarande fullmåne inföll vid kyndelsmässan.

Enligt den här sidan var det mycket riktigt fullmåne den 2 februari 1219:

http://www.moonpage.com/index.html?go=T&auto_dst=T&tzone=ut&m=2&d=2&y=1219&hour=0&min=0&sec=0

Men det funkar också om kyndelsmäss inte var den 2:a utan faktiskt bestämdes av fullmånen; det skulle då vara en äldre festival som kopplats till det kristna 40 dagar efter jul, och hade alltså flyttats ett månvarv tidigare än Göje. Och det stämmer då med Olaus Magnus.

[7]. ”Jn pretorio fulclandie iuxta Cimiterium maioris ecclesie” (SDHK 1513)

[8]. Ulleråkers tingsplats är mer oklar. Den har gärna också föreställts vara Domberget, men mest verkar detta vara med den anledningen att folklandstinget finns belagt där. Man kan gärna tänka sig längre bort längs åsen, kanske i samband med kultplatsen Odinslund, ett kvarter som sedan dess dominerats av kyrkoverksamhet för socknen Helga Trefaldighet (Bondkyrka), eller varför inte uppe på Kasåsen, den högsta punkten, där sen slottet byggdes.

Det äldsta belägget ger ingen vidare klarhet. År 1323 heter det följande: ”apud pretorium prouinciale wllaraker, in loco dicto Aspali” (SDHK 3247). Det verkar inte som att det finns en vedertagen tolkning av vad ”på platsen kallad Aspal(i)” ska syfta på för ort. Ortsnamn som Aspelid och Asphäll finns, men inte belagt i häradet. En egen liten fundering vore Asplunda i Näs socken, som helt klart ligger i ett gammalt kulturområde, men en bra bit bort från Domberget. (Sskt en form Aspalund skulle kunna latiniserats som Aspalum, med ablativ Aspali.)

Man kan undra också om inte Ulleråker helt enkelt är en synonym till Ultuna (1221 Wlertune). Någon liknande begreppsförvirring skulle finnas i Torstuna/Torsåker socken.

Observera f.ö. att Gamla Uppsala ligger i Vaksala härad, men alltså (förmodligen) inte var dess tingsplats. Vilket Sala som är den ursprungliga kan man fundera på, även om Vaksala brukar kopplas till ”-häll” snarare. Nära Vaksala kyrka finns f.ö. vad som gått under namnet Sala källa:

https://digitaltmuseum.se/011013997236/sala-kalla-i-stadsdelen-sala-backe-uppsala-april-1923

https://digitaltmuseum.se/011013938307/sala-kalla-i-kallparken-sala-backe-uppsala-1945-1950

Fyrisån hette för övrigt Salaån till 1600-talet, och den mynnade i Salafjärden.


Uppsala
Karta över Uppsalas omnejd 1769. Lägg märke till orten ‘Sala’ mellan ‘Upsala’ och ‘Waxala’, samt ‘Flötsunds Färjestad’.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s